tjejvasan 2013

 

Okej här kommer rapporten! Lite för sent men ändå. Bloggande på livets villkor...

Så... Jag, H och barnen åkte upp på fredag eftermiddag till stugan i Lindvallen vi hyrt från Henriks jobb. Det var en jobbig resa med en hel del oförsedda händelser som fick mig att bättre förstå uppmaningen i Mosiahs bok att "bli som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, bla bla bla.... villig att underkasta sig allt.." Barnen var såååå snälla och tålmodiga till och med när vi satt i bilen i vinternatten långt efter midnatt och inte kunde komma in i stugan eftersom låset var paj.  Det löste sig till slut men mina nerver höll inte alls ihop, fy. Måste lära mig att mota missmod bättre. Menmen. TILL SLUT stod vi ju där vid starten ändå, Annika, Charlotta och jag. Vi hann till och med få till ett lite förstarts-poserande. (Kolla längden på As skidor btw. Hon kämpade bättre än vi alla på de där jätteskidorna!)



Så bar det av. Tjockt i starten som väntat, men fruktansvärt sladdriga spår. Vårvärmen hade kommit  väl tidigt till Dalarna och vi som startade 12:00 hade fyra grader plus att tampas med. Fruktansvärt bakhalt. När vi kom fram till det riktiga vasaloppsspåret vid Oxberg stannade jag för att valla om. Misstag. Lång, långsam kö. Jag hade behövt klister (som foolish me lämnat i bilen) men den snälle funktionären la på något stift som inte gjorde märkbar skillnad. Ett bra antal minuter senare slirade jag vidare i samma stil som innan.

Milen mot Hökberg var ett skämt! Det var liksom inte skidåkning... mer... bambi på hal is eller nåt. Eftersom jag åkt tjejvasan en gång tidigare hade jag en gammal tid att tävla mot eller vad man ska säga och egna förväntningar på att i minuter kunna visa att jag utvecklats men det var det bara att glömma när klockan visade 13:42 i Hökberg. Även här var det fler än jag som behövde valla om och vallakön var jättelång igen, men den gången var det  i alla fall proffsvallning med maskin och jag vet inte vad de lade på, men skillnad gjorde det. Nu kunde faktiskt börja åka!

Jag körde på ganska bra fram till Eldris som jag nådde 15:07. Den stationen ligger 9 km från målet i Mora. Jag började fantisera om att ändå trots allt kunna komma ikapp min gamla tid på 03:54 eller åtminstone komma in i mål under fyra timmar så jag tryckte på allt jag hade. Och det fanns faktiskt en del att ta av!

Snart såg jag klocktornet i Mora och jag hade bara nån kilometer kvar utmed campingen. På den rakan gjorde jag en riktig faceplant förra gången när jag lade fällben på mig själv med staven och ironiskt nog så gjorde jag en liknande vurpa på nästan exakt samma ställe den här gången (men utan stav). Jag stakade allt jag hade och tänkte att jag skulle "skutta framåt" så där proffsigt för att maximera och då med tröttheten bedömde min kropp fel och jag flög platt framåt ner, till publikens förtjusning. Sorry att jag inte kan bjuda er på den! Men tack vare Svt play finns i alla fall min segerjubelgest bevarad för eftervärlden :)

Jag gick i mål 16:06:56 med en tid på 04:06:56. Det gick inte fort men jag var ändå väldigt glad och nöjd med min insats. Jag tog i allt jag hade och gav mitt allra mesta men var ändå inte schmoked när jag kom i mål. Helt slut och kramp i benen efteråt men ändå inte tom, om ni förstår. När jag första gången gled in där i målet i Mora 2010 var det en seger över mitt dåliga självförtroende i fråga om min kropp och dess förmågor. Det känns fantastiskt stort att det inte var lika stort den här gången eller vad man ska säga. Det betyder att jag liksom landat i en ny nivå. Det ni, är den största segern hittills!