mamma på mitt eget sätt

Henrik är på äventyr i Paris med Lova och Elin och jag är hemma i helgen med min mamma som hjälp inför min tenta nästa vecka. Pluggandet går sådär, pga sjukdom. När jag ligger med var en tvååring på vardera axel kan jag inte låta bli att fundera på det här märkliga med att vara mamma.

När jag väntade Lova 2008 kändes det som om den mentala metamorfosen var minst lika stor som den fysiska förändingen. Det var en stor grej att "bli mamma". Skulle jag bli Mamma, min mamma? Nej. Men det lät ju så. Jag skulle inte bli HON. Skulle bli mina egna barns mamma. Mamma på mitt eget sätt. Hur då, vilket vis, var frågan? 

Efter sex år och två barn kände jag 2014 att jag hittat mitt eget sätt att "mother", jag hade hittat sätt att vara både deras och min egen på samma gång. Ge mitt allt och ändå ha något kvar. Henrik och jag hade liksom hittat och landat i vår föräldrarstil.

Sen när tvillingbeskedet kom blev allt vänt upp och ner. Analytiskt lagd som jag är dammsög jag nätet på tvillinginfo. "How to raise/survive twins".., jag blev knäckt. Och arg. Kände mig bestulen på mitt föräldraskap och mitt självförtroende som mamma. Allt jag lärt mig med Lova och Elin tycktes vara inaktuellt. Överallt stod det att man VAR TVUNGEN att göra Si och så för att överleva. Stod handfallen och vilsen, igen. 

Men bestämde mig ändå för att i största möjliga mån göra som jag ville, inte som jag "borde" och i allt jag kunde följa mitt hjärta mer än regelboken. Och det har faktiskt gått fantastiskt bra. Bättre än jag vågat hoppas. Sjukt jobbigt har det varit tidvis och galet men vi har klarat oss. Överlevnadsfasen är förbi, och jag har faktiskt landat i det här igen. Jag är mamma på mitt eget sätt, till dom allihop!