fredag 20 oktober 2017

Första frosten (och nyförälskad) i köksträdgården

Inatt kom den till slut, den där första riktiga kylan. Flera grader minus och ett tjockt frosttäcke över gräsmattor och bilrutor. Vacker men bitande och obarmhärtig svepte den likt dödsängeln i Egypten genom rabatter och trädgårdsland. Men den gick oss förbi! Inget blod på dörrposten, men tygövertrag och fleecefiltar, did the trick den här gången. HURRA va glad jag blev när jag spänt öppnade inpaketeringen imorse och såg att det hade lyckats. Våra tomatplantor står än! 


Några grenar längst bort från husväggen strök med, men det är ok. Skönt att inte alla plantor såg ut så här. 


Innan jag packade in det hela igår kväll skördade jag också ett stort lass med tomater som nu eftermognar inomhus. Har vi tur så kommer vi ha egna tomater även i november. Kanske närmare fyra månader av egen skörd, det känns fantastiskt! 


Jag är som ni märker lite nykär i mitt trädgårdsland. Svårt att dölja. Är så glad att jag hittat ett sätt att få vår till synes hopplösa tomt att bära så god frukt. Så glad för hur trädgården nu är en självklar del av vårt skafferi. Hämta mat i kylen, skåpet eller trädgården... ungefär sak samma! 

Det här med att kunna skörda obesprutad och gratis mat får mig att känna mig förbluffande rik. Tacksam för jorden. Vår lilla köksträdgård gör redan skillnad i våra matinköp, vilket är välkommet, men jag glädjs kanske ännu mer åt skillnaden den gör i våra matintag. Vi och barnen har ätit mer grönsaker från trädgården än vi någonsin skulle köpt. Förstå hur härligt!! 

Det jag älskar kanske mest är att se hur barnen njuter av den mat vi odlar. När S och T hade tomatkalas på fönsterbrädan (eller...ehm.. gardinen!) i början på oktober kunde jag knappt förmå mig att bli arg. Vi hade dagen innan tagit in ett drygt kilo orangea tomater som låg på eftermogning där. De drog i sig en tredjedel utan att blinka.


Va gör då en rumpa på fel ställe? Inte mycket, kan jag säga. När den är nybadad. 

onsdag 24 maj 2017

omskolning och hemförskolning

I år är det inte bara naturen som vaknar igen efter en lång vinter, på sätt och vis är det som om jag gör det också. Det har varit två år av mestadels överlevnad sedan killarna föddes. Visst har det funnits vackra vinterdagar med strålande sol men mycket har jag bara känt mig tacksam över att kunna lägga bakom mig. Inte helt kul alla gånger. Ofta känt mig överstimulerad och understimulerad på samma gång. En del sidor av livet och mig själv har helt fått ligga i dvala men nu vaknar naturen och jag bit för bit. Nu är det fullt-ös-tiden mellan hägg och syren. I hänryckningens tid är det mer njutning och mindre överlevnad. Det känns på alla plan.

Något som jag älskar men totalt fick lägga åt sidan när tvillingarna föddes var odling. Vi sa upp kolonilotten i samband med vår flytt och vår trädgård har fått vänta. Men i år har det vuxit och spirat i varenda vrå här hemma. Det känns så himla härligt!!! Asså, förstår att så många av liknelserna i nya testamentet har med odling att göra. Varje säsong slås jag av nya paralleller mellan livet och växandet. Det cykliska, trons öga, ogräset... Jord under fingrarna gör skrifterna mer meningsfulla. Det är så terapeutiskt och symboliskt på samma gång. 

I år har jag för första gången ägnat mig åt förodling. Jag har sått i kruka inomhus och varsamt omplanterat till större och större krukor för att nu när temperaturerna är de rätta kunna sätta ut i land och lådor. Att plantera om plantor kallas också för att omskola. Rätt mängd och sorts jord förbättrar växtens chans att ge rik och god frukt. Pedagog-like på det!

Efter sommarlovet börjar 6-åringen förskoleklass. Hon är huvudet längre än många av sina jämnåriga och hennes treväxlade cykel känns lite malplacerad utanför dagiset hon går på ett par dagar i veckan. "Du är ju lite som de här plantorna"  säger jag till henne medan vi omskolar broccoli och grönkål tillsammans. "jaa, är jag verkligen, och det där är Zoe" säger hon och pekar fnissande på kålplantan intill. Hon fattar grejjen. Det är dags att skola om. Men småplantorna S och T hemförskolar jag ett tag till. De växer fint i den jord där de är. Vi växer bra tillsammans. Nu är det maj!





måndag 15 maj 2017

Ordning och oreda

Har äntligen städat undan stöket och organiserat bättre i målarrummet och det känns såå härligt!  Så härligt att jag gråter lite över att jag låtit det vara obrukbart för länge. Diverse grejjer... påsklådor, urvuxna kläder, lappar, DRÄLL.... har en tendens att hamna här. Så lätt att livet/joxet tränger sig på och undan det som inte är akut men ändå viktigt. 

Läste nåt reportage om extraordinära äventyrskan Renata Chlumskas (?) familjeliv i villan i Jönköping och hur hon uttryckte att ordning och reda är nyckeln för att komma i väg på vardagsäventyr. Så sant men såå inte min starka sida. (Stackars H!) 

Men imorse satt jag i nystädat målarrum när barnen vaknade och det dröjde inte länge förrän de var igång och skapade. Åh så det glädjer mig! Nästan roligare än att göra det själv. Med en sån här målar-morgon i ryggen får jag ny beslutsamhet. Måste step up ur stöket. Det ÄR enda sättet. Lets do this ordning thing! 
 

lördag 22 april 2017

mamma på mitt eget sätt

Henrik är på äventyr i Paris med Lova och Elin och jag är hemma i helgen med min mamma som hjälp inför min tenta nästa vecka. Pluggandet går sådär, pga sjukdom. När jag ligger med var en tvååring på vardera axel kan jag inte låta bli att fundera på det här märkliga med att vara mamma.

När jag väntade Lova 2008 kändes det som om den mentala metamorfosen var minst lika stor som den fysiska förändingen. Det var en stor grej att "bli mamma". Skulle jag bli Mamma, min mamma? Nej. Men det lät ju så. Jag skulle inte bli HON. Skulle bli mina egna barns mamma. Mamma på mitt eget sätt. Hur då, vilket vis, var frågan? 

Efter sex år och två barn kände jag 2014 att jag hittat mitt eget sätt att "mother", jag hade hittat sätt att vara både deras och min egen på samma gång. Ge mitt allt och ändå ha något kvar. Henrik och jag hade liksom hittat och landat i vår föräldrarstil.

Sen när tvillingbeskedet kom blev allt vänt upp och ner. Analytiskt lagd som jag är dammsög jag nätet på tvillinginfo. "How to raise/survive twins".., jag blev knäckt. Och arg. Kände mig bestulen på mitt föräldraskap och mitt självförtroende som mamma. Allt jag lärt mig med Lova och Elin tycktes vara inaktuellt. Överallt stod det att man VAR TVUNGEN att göra Si och så för att överleva. Stod handfallen och vilsen, igen. 

Men bestämde mig ändå för att i största möjliga mån göra som jag ville, inte som jag "borde" och i allt jag kunde följa mitt hjärta mer än regelboken. Och det har faktiskt gått fantastiskt bra. Bättre än jag vågat hoppas. Sjukt jobbigt har det varit tidvis och galet men vi har klarat oss. Överlevnadsfasen är förbi, och jag har faktiskt landat i det här igen. Jag är mamma på mitt eget sätt, till dom allihop! 






lördag 15 april 2017

Mål(a)

Det är påskaftons morgon. Jag ligger kvar i sängen och T snusar bredvid mig. Ute från vardagsrummet hörs Henrik och de andra barnens skratt. Solen skiner lugnt från en kall himmel. Jag tror jag stannar här ett slag innan allt drar igång. 

Firade långfredag, eller Good Friday som det heter på engelska, i templet igår. Där hämtar jag kraft och beslutsamhet, perspektiv och näring till min ande. I templet sker undervisning genom symboler, det tycker jag om! Når mig på nåt djupare vis än snack och tyckande. 

I templet finns många vackra målningar på väggarna och de talade till mig mer än vanligt igår. Den här veckan har varit full med "hintar" om att jag SKA "persue my dream" om att måla, och speciellt måla min tro. I söndags i kyrkan berättade flera personer om starka upplevelser de haft med konst som rört deras hjärtan. De pratade om det här utan att veta vilka färdigheter jag vill lära och använda och deras erfarenheter blev på nåt vis som vittnesbörd för mig. Sen i veckan delade en vän en målning på fb som talade samma budskap. Och igår i templet kände jag samma sak. Okey, I get it! 

Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte när tiden är rätt, men jag vet att jag vill och att jag kan utvecklas om jag vågar.

Stod länge igår framför Minerva Teicher's målning "suffer the children". 


( Den är mycket större än så här) Minerva målade hemma i sitt vardagsrum bland alla sina barn och hon hade inte mycket tid, och det syns i hennes konst. Så himla fina men aldrig överarbetade. Vissa målningar som den här är väldigt säkert tecknade med kol, formerna är fantastiskt uttryckta på en basfärg av något slag och sen ligger ljuset och andra färger som en topping. Inspireras av Minerva Teichers gärning. Hon verkade mitt i livet, i de omständigheter som hon hade, och kanske blev hon också frustrerad över att aldrig kunna "göra klart". Antagligen kände hon sig ibland ensam i sitt konstnärsskap, på sin gård i Idaho, långt från de konstnärssammanhang och skolor hon gått på. Men hon utvecklade ett eget uttryck, kanske inte riktigt i fas med sin samtid men så vackert. Hon sålde inte mycket men betalade sina barns universitetsutbildningar med målningar och de flesta av hennes tavlor ägs därför idag av BYU. Vägarna framåt är inte alltid raka, men man måste likväl gå för att komma nåt vart! 

Nu ska jag måla, idag påskägg! So long. 

måndag 16 januari 2017

hel i det halva

Idag passade mamma barnen (woop woop- första gången!!) medan jag tillbringade förmiddagen på Edsviks konstskola, tecknandes kroki. Man skulle kunna tro att jag då efter en sådan härlig dag borde känna mig extra nöjd och tillfreds med tillvaron med faktumet är att jag upplever raka motsatsen. Har varit ett åskmoln här hemma hela kvällen. För vet ni vad, det är så fruktansvärt svårt att vilja lagom! Får jag lite vill jag ju ha meeeeer. Det är så lätt att "friheten" förvrängs till en känsla av vara fast. Och då får liksom min söta mersmak en bitter eftersmak. Men jag måste lära mig att tämja aptiten och måttfullt glädjas åt det som är, i de doser som det kommer. Svårt!

När jag satt i konstskolans lokaler bredvid alla studenter kändes det som om jag ju också borde gå där. Få utlopp för mina intressen och förmågor, slipas och spetsas och nå min fulla skaparpotential. Men det är inte tid. Just nu vill jag andra saker för mycket för att kunna ägna mig åt måleriet på heltid. Jag vill min familj. Jättemycket. På ett sätt som kräver nästan hela mig, ett tag till. Så jag fortsätter min strävan där jag varit länge nu: Lite inklämd, överväldigad och understimulerad på samma gång, i en vald och välsignad vardag till bredden fylld med både kärlek och meningsfullhet. Jag är så tacksam för varje del av kaoset. Men det är inte helt lätt alltid att navigera och behålla min egen kurs medan jag leder våra fyra framåt på deras kringelikrok vägar. Det är ögonblick då och då, småsnuttar här och småsnuttar där som tillsammans förhoppningsvis bildar en helhet av både oss och jag. Det sliter mig itu ibland men det är nog en kamp man måste ha när man vill olika saker samtidigt. För slutar jag så blir jag inte hel utan snarare trasig.

Henrik är min bästa vapendragare i detta, och i allt. Jag kämpar inte mot honom utan med honom. Han är "my lover not my rival" som de sjöng på radion idag på väg till krokin. Vi sliter båda två och ger vårt allt. Lite olika kanske men jämnstarkt. Kvinnokamp är för mig att älska många saker samtidigt och kämpa med att vara hel i det halva och det avbrutna. Det är min kamp, just nu och här! Den kommer jag fortsätta med, och skriva om ibland när tillvaron tillåter. På Louisevis.

måndag 1 augusti 2016

motsionsim och motionssim

Bloggtorkan är nog över för den här gången. Idag skriver jag från poolen, kan man säga. 

Motionssimmar på Vallentunas utomhusanläggning och får äntligen tid att organisera känslorna jag brottats med den senaste tiden. Tag för tag, längd för längd, sorteras sinnet och får ord. 

Killarna är nu 16 månader. Simon, vår sociale solstråle som älskar fart, fläkt och människor, och så Teodor den lille filuren. Han som är så snabb på att iaktta och snappa upp saker, som älskar att mecka och undersöka och likt sin pappa sparar sina bästa bus för dem som står honom närmast. Tillsammans med Lova och Elin fyller de två våra dagar och hjärtan till bredden. Min initiala förfäran inför att de valde att komma till oss samtidigt har allt mer förbytts i en djup och stark känsla av tacksamhet och ynnest. Både för mig själv, och för dem. Det går bättre och bättre, men tidvis nästan drunknar jag. Idag vrålade jag till exempel på barnen, helt orätt, innan jag fattade att det var dags att åka iväg ett tag. Pinsamt att jag lät det gå så långt. Det är skönt att simma av sig frustrationen nu och känna pulsen stiga, av rätt orsak.   

Medan jag simmar blir både kropp och sinne lättare. Det kommer verser från skrifterna smygande ur minnet och ger kraft. Pausar vid kanten och andas ett slag. Solen värmer mitt blöta ansikte. Det känns bra. Inte arg längre. Inte hård längre. 

I omklädningsrummet njuter jag av att för ovanlighetens skull bara hand om mig själv. Schamponerar håret väl och duschar extra varmt, extra längre. När jag sen klär på mig ser jag de andra kvinnorna i rummet. Vid raden bredvid mig sitter en mamma med två barn som springer före in i duschen. "Mamma! Kan du hjälpa mig med det här?! Mamma..." hör jag barnen ropa. En annan intill mig manar sina (halv)små att akta sig för det blöta golvet. I dem ser jag plötsligt också mig själv och det arbete som är vårt för en tid. Med rätt perspektiv hittar jag styrkan och mjukheten på samma gång. 

Dags att åka hem! ❤️