Vi ses igen

Det blir allt tydligare att vi faktiskt har fyra barn. Inte som förut typ tre... två barn och två bebisar som kan klumpas ihop till en enhet, utan fyra. Fyra individer med olika personligheter och temperament och behov. Att lära känna dem bättre och leva och lära med dem är fantastiskt och ibland överväldigande. 

Min Simon. Han håller hårt i sin mamma. Han vaktar mig om dagen och sover helst på mig om natten, ända sen jag kom hem från min solo-resa till Sevilla förra sommaren. Det är ibland rätt frustrerande men jag försöker ge honom vad han behöver, så mycket jag kan, och försöker njuta och se till att jag inte blir tokig på kuppen. 

Inspirerad av Daniel Tigers "vuuuuxna kommer tillbaks"-sång har jag på senare tid inför annalkande förskolestart terapi-peppat Simon angående återföreningens tillförlitlighet. Mamma kommer tillbaka! Alltid. Han vet det med huvudet, men i kroppen sitter ännu ovissheten. En kväll när vi skulle somna, eller, han skulle somna, snackade vi lite om detta och jag rabblade upp så många exempel från hans vardag jag kunde komma på. Han lyssnade intensivt där i mörkret och uppbrast "IGEN!", när jag tystnade. Så jag gjorde jag det igen och det har blivit en återkommande reciteringsramsa. Idag när vi kom upp ur badet och han låg varm och handduksinbäddad i min famn efter badet sa jag igen:  

Simon... jag ÄLSKAR dig... och jag kommer ALLTID tillbaks till dig! 

Då ler pojken nöjt sitt gosemysleende och säger: IGEN. "när du går ut och springer"....

Ok. När jag går ut och springer..... 

...kommer jag tillbaks till dig!

När jag åker iväg med bilen...

...kommer jag tillbaks till dig!

När... jag går ut med hunden...

...kommer jag tillbaks till dig! 

När... jag går ut och plockar svamp...

...kommer jag tillbaks dig! 

När jag går till jobbet....

...kommer jag tillbaks till dig! 

Alla möjliga varianter. Han ser på mig och suger hungrigt i sig varje ord jag säger. 

Simon... När jag lämnar dig med mormor....

...kommer jag tillbaks till dig! 

När jag lämnar dig med farmor och farfar...

...kommer jag tillbaks till dig! 

När jag lämnar dig på barntillsynen...

...kommer jag tillbaks till dig! 

När jag lämnar dig på dagis...

...kommer jag tillbaks till dig! 

Han skrattar lyckligt och ber mig "igen!" Så börjar vi om. Igen och igen och igen. Bara han och jag i badrummet. För en gång skull ingen eller inget som pockar på. Tiden står still ett slag och det är bara vi. Och detta mantra, igen och igen och igen. Jag undrar roat när han ska vara nöjd, fylld, mätt.  När har han hört det nog? Igen! Tindret i ögat försvinner inte, skrattet på slutet är kvar och önskemålet om repris kvarstår, så jag fortsätter, ett varv till. Och ett till. Mitt lilla knyte. Till sist,  säger han istället för "igen" världens finaste "tack".

Min Simon. Som jag hoppas att det fastnar. Att han fylls och mättas. Som jag hoppas att han alltid djupt inom sig kan bära med sig min kärlek och en övertygelse om att jag alltid kommer tillbaka. Oavsett. Det hugger lite i magen när oros-skuggan faller även på mig. Livet är skört. Tänk om något skulle sätta mitt löfte i gungning. Jag hoppas att jag får finnas här länge och hålla hans hjärta i mitt så länge han vill och behöver. Och om, och när, den dagen kommer när jag inte är här länge eller kan komma tillbaks hoppas jag, kanske mer än någonsin, att han djupt inom sig känner och vet att vi ses igen.