bra i slutet

 

Vi odlade tomater på altanen i somras. Både vanliga och körsbärs. Tyvärr var det nog flera kilo som inte hann mogna innan hösten kom. De var knallgröna och fortfarande stenhårda när säsongen var slut. Vi rensade upp och slängde plantorna på komposten men sparade karten. Dels för att jag var lite för sentimental för att slänga dom och dels för att jag hade hört att man kan göra chutney på gröna tomater. Något recept fick jag dock aldrig tag på utan de blev liggandes i en stor skål i köket bara, som någon form av prydnad eller vanprydnad, hur man väljer att se det. Men skörden vi trodde vi hade förlorat hade andra planer. Sakta men säkert mognade de, en efter en, och nu i början på november har vi fortfarande en handfull av våra egna tomater kvar. Inte nog med att de blev röda, de blev också fantastiskt goda! Tror vi har fått mer komplimanger för smaken på dessa senmognade tomater än vi någonsin fick av de där solmogna som plockades under sommaren.

 

Tomaterna påminner mig om att saker som inte blir som man tänkt sig blir ofta bra ändå till slut, när det fått tillräckligt med tid att mogna. Gäller både det lilla och det stora, enligt min erfarenhet. Till exempel budgivningar man inte vinner, tavlor man först tror är körda, barn som inte kommer när man vill att de ska komma, som vänder på vägen, eller kommer en annan väg. Under min vän Ls långa adoptionsväntan påminde vi ofta varandra om att "allting blir bra till slut, och är det inte riktigt bra så är det inte riktigt slut". Nu är det riktigt bra, de har fått de finaste barn man kan tänka sig, men det är inte slut. Bara början. Och nästa år sätter vi nya plantor.