Fortificado
Det här med om, när och hur man väljer att (försöka) få barn tycker jag hör till den typen av frågor som helt enkelt inte ska ställas. Det är ämnen som får tas upp av personen i fråga, om och när denne så önskar, allt annat är i 99% av fallen övertramp, hävdar jag. Som nygifta och allt sedan dess har jag och Henrik upplevt allt för många framfusiga frågor om sånt. Det gör mig upprörd varje gång. Kanske inte alltid precis i ögonblicket när det händer, ibland först i efterhand när jag tänker på hur det hade kunnat kännas. Barnlöshet har inte varit något problem för oss, inte heller har några av våra graviditeter varit oplanerade. Men om de hade varit det, hade jag verkligen velat eller behövt berätta det??
Hur som helst. Nu till saken. En av alla dessa små välmenande samtal på djupt vatten har dock verkligen berikat mitt liv. För ordförråd och medvetande hänger samman. En församlingsmedlem från Latinamerika frågade mig och Henrik när vi nyss gift oss om vi tänkte skaffa barn snart. Nä, svarade vi, vi tänker vänta några år. Då log han och sa typ "Fortificado....Multiplicado!". Tolkade det som att innan det är dags att föröka sig gäller det att bygga fortet. Tyckte verkligen om det och det har blivit lite av ett mantra mellan mig och Henrik. Det gjorde vi då och det gör vi nu. Stärker familjefortet.
Efter några väldigt skakiga dagar så känns det som om vi sakta, sakta börjar landa. Har haft en fantastiskt fin dag med flickorna idag. Egentid med först Elin och sen med Lova och på kvällen lagade vi finmiddag ihop hela familjen och spelade spel och hade verkligen guldtid. Tyckte förut att vi hade en stark utgångspunkt för att addera till flocken men nu när vi insett att det verkligen rör sig om multiplikation, bokstavligt talat, känns Fortificado viktigare än någonsin.
"Tack för en härlig dag" sa jag till tjejerna i mörkret innan de somnade. "Tack för en härlig dag själv, du" svarade Lova. Mitt hjärta svällde. Vi förstärker fortet.
Vilket fint familjemotto! Om man inte jobbar på att fixa vallgraven, byter ut ruttna plankor i bryggan och om man bara struntar i vardagsputset så är det lätt att fienden tar sig innanför murarna då de anfaller, precis så är det. Lycka till med era nya utmaningar, men kom ihåg att om man oroar sig på förhand förlorar man bara nödvändig energi. Det kommer att bli bra!
SvaraRaderaTack! Jag tror att " oro" är ett sätt att förbereda sig. Självklart får det inte gå över styr men det är Ett mentalt arbete som behöver göras och som fyller en viktig funktion.
SvaraRaderaJag har bara upplevt så mycket destruktiv oro på nära håll. Alltså att man oroar sig för allt som tänkas kan, och saker som faktiskt kan hända får ta oproportionerlig mängd energi till nackdel för vardagsglädjen. Så jo, jag förstår hälsosamma förberedelser som listor, organisering, omstrukturering osv, men att ägna timme efter timme åt "tänk om han gör si, tänk om hon säger så, vad gjorde jag nu för fel, varför är han inte hemma än, tänk om..., tänk om..., tänk om..." Det finns så mycket som kan hända. Vardagsbekymmer som att diskmaskinen går sönder fast man inte har någon buffert att ta pengar ur till en ny. Barnen visar sig ha en kronisk sjukdom som visst går att leva med men som kommer att ställa till med besvär resten av livet. Någon närstående dör allt för tidigt. Bebisen visar sig vara lite svårskött och skriker i tre månader. Ens barn är ingen stjärna i skolan och ett oräkneligt antal timmar går åt till stöttande inlärningshjälp. Allt det där kan hända och händer. Vi råkar alla ut för tunga grejer och de perioder som är "lättare" känner jag att jag njuter av att vara tillfreds, att se det goda som finns runt omkring mig. :D Så jag vill inte säga att man inte ska "oroa sig" alls, men att vi kanske tolkar ordet lite olika.
RaderaUppskattar dina tankar Monnah! Jag förstår verkligen hur du menar och håller med till stor del men i fråga om graviditet i alla fall upplever jag att även den typen av oro som du beskriver fyller en viktig funktion. Jag ser det nästan som en del av förlossningen, som en form av själsligt öppningsarbete. Med första barnet fanns mycket tid och utrymme för funderingar kring "tänk om.." Och hur jag skulle ställa mig till olika typer av barn och scenarier och vilken typ av förälder jag ville vara. Det gjorde mig mottaglig för att öppna både mitt liv och mitt hjärta för det "come what/who may" på nåt vis. När sen lillasyster väntades skippade jag hela det steget och gjorde det praktiska och trodde att jag var redo, men upplevde sen att anknytningen tog mycket längre tid. Tror att en del av det var brist på "hjärtevärkar". Ett nytt tillskott är ju inte bara ännu en (eller två) vagnar på tåget utan nåt som kastar om alltihop och det tacklar jag delvis genom att grubbla och oroa mig, och på så vis öppna mig för det okända.
RaderaDu är smart du! Ja, och kanske är det så att bara att ha tänkt förbi något gör en klar där och så kan man fortsätta med nästa steg. Och att få två på en gång lär inte ge mer tid att tänka precis. ;) Kanske lika bra att beta av det ordentligt innan. Spännande är det hur som helst!
Radera