fylla sina år

Det är ett halvår kvar, men ändå. Jag närmar mig trea-nolla och känner av det. Andra förväntningar på en själv. Nu ska jag väl ändå, liksom. Ser samma sak hända med Lova. Helt plötsligt över födelsedagsdygnet härom veckan har hon mognat massivt och klarar saker själv på ett annat sätt, nu hon är ju en fyra-åring. Hon ser sig själv annorlunda. När man man är liten är varje nytt finger att visa upp monumentalt. När man är vuxen är det bara det jämna som framkallar samma slags storhetskänsla. Men det är samma slags process tror jag, det kommer bara lite mer sällan, det där växtrycket. Eller va det trettioårs-kris det kallades?