när hjärtat laggar

Förra hösten, när Elin var ett halv år, började jag plugga igen. Henrik tog ut sex månaders föräldraledighet och vi fick belöningsbonus för åh, så jämställda vi var. So far, so good. Det har varit fantastiskt för vår familj att Henrik varit så närvarande och att han är en sån självklar del i våra barns liv. Vi lärde oss en hel del under de där månaderna om vår dynamik och om att jobba tillsammans och jag kan se att det var bra på många vis. Även om Henriks föräldraskap inte på långa vägar inryms den där ledigheten tror jag att det finns mycket därifrån som kommer följa med genom livet.

Tänker på relationerna i familjen. Hur man flätas samman. Forskning säger att barn kan anknyta till fler än en vårdnadshavare och de som lobbar för delad föräldraledighet säger att barnen därför inte behöver få anknytningsproblem av de tidiga seperationer från mamman som det innebär för barnen. Jag är helt med på det.  Barn har en otroligt förmåga att göra det bästa av alla situationer, deras överlevnad ligger i deras anpassningsförmåga. Men föräldrarna då? Det är inte bara barn som skall knyta an till föräldrar, det är föräldrar som ska knyta an till sina barn också.  Vad händer när hjärtat laggar?

Min relation till Elin har inte kommit självklart och lätt. Det var som om kärleken inte hann med, som om det laggade då och då. Periodvis gick det bra igen, allt kändes fint och jag trodde att nu, nu är det helt bra igen, men sen hackade det igen. Jag har förstått genom det här att det är skillnad på att älska mycket och att älska gränslöst. Det är skillnad på att vårda och att helt ge sin själ. Jag gjorde det jag skulle, tog hand om henne, älskade henne men det fanns form av ordlös distans hos mig som jag aldrig märkte hos henne. Jag kunde ibland bli nästan förvånad de tillfällen hon grät efter mig eller ville komma till mig. Jag var ändå hennes mamma, tänk, liksom. Det är så väldigt svårt att sätta ord på det här men försöker ändå. Barn behöver villkorslös kärlek utan gränser. Jag tror verkligen det. Men min kärlek hann inte med.

Nu har jag varit hemma ett år till efter det att Henrik började jobba igen. Udda. Nu får vi ingen jämställdhetsbonus längre. Ingen politisk applåd för civil lydnad. Men jag har fått tid att mogna. Nu finns det inga gränser. Hon hade klarat sig utan den här extra tiden, det hade funkat ändå. Vår relation kunde ha varit good enough. Oftast bra. Mer upp än ner. Men så mycket har hänt. Det finns inte längre någon begränsning, höjd, bredd, djup eller vidd. Nu vet jag inte längre vilket barn jag skulle rädda om det började brinna och jag bara kunde rädda ett. Nu vet mitt hjärta att jag har två.