inskogning pågår

Först är vi pilar, sen plötsligt är man en båge själv. Kanske är en del av ansvaret att bli förälder att rannsaka sitt bagage. Slänga och spara, rensa och rena och se vad man för vidare.

I den processen tänker jag att ibland att bland de saker jag verkligen vill försöka behålla av mitt arv är mina föräldrars, och kanske särskilt min pappas, sällsamma förmåga att uppskatta och ta vara på naturen. Det var inget ur-och-skurande direkt men Loeskows-lag, pratades det om. Vet inte riktigt vad den innebar egentligen om jag ska försöka definera den, men pappa brukade oftast åberopa den när vi satt inne en solig dag, så jag antar att den hade nåt att göra med att ta tillvara på tillfällen när de ges... När vi inte längre lydde under lagen (läs blev tonåringar) försökte han alla tänkbara knep för att muta ut oss i skog och mark. Han älskar verkligen att vara ute och ville få oss att känna likadant. De kom ju till Sverige från ett murat Berlin, kanske bidrog det till att de aldrig tagit allemansrätten och naturen omkring oss för given. Jag hoppas kunna likna dem i det, på mitt eget sätt.

Idag var det riktigt skapligt väder så vi gav oss äntligen ut, jag med småtjejerna i mitt koger. Härligt tyckte jag, men Lova skrek av skräck vid synen av både koltrastar och starar för att inte tala om rådjuren som skyggt skuttade undan. Såg på mig med undrande blick och frågade när hon lekt klart med sånna där... ehm.. pollenkorvar (vad kallar man det?): Mamma, Var är papperskorgen? Lilla go! Hon har förstad-ligats under vintern. Nu är det dags för inskogning!