Tid(s) nog

Slumrade en stund med killarna idag. Det händer inte så ofta, dels för att de sällan sover samtidigt och dels för att deras bästa sovpass infaller på förmiddagen då jag trots sömnbrist ändå är förhållandevis pigg. Men idag somnade de båda i vagnen och jag ett slag på soffan. Efter nån timme vaknade jag, knappast piggare, men åtminstone nervarvad. Smågrabbarna fortsatte att sova ännu ett slag. 

Då gjorde jag nåt för första gången på nästan ett år. Inte sen det där ultraljudsbesöket som ställde vår värld på ända har jag rört mina målargrejjer. Jag har liksom helt stängt ner vissa delar och gått in survival-state. Men när jag sen satt där och planlöst fipplade med min mobil slog det mig att jag faktiskt hade möjlighet då, just då, att måla. Om jag ville.

Visst vill jag! Så jag studsade upp från stolen som för att bevisa för mig själv att inget internt håller mig tillbaka.

Hann inte mycket mer än att skissa upp och börja innan det pep från altanen men hey, resultat är ändå inte intressant just nu. Just nu är varje ansats en seger och jag glädjer mig åt att försiktigt våga kunna vilja väcka ett kärt driv ur dess slumrande dvala. När de yttre omständigheterna tillåter igen, då vill jag vara redo.