jordgäster och brukare

Så var det dags att säga adjö. I sju säsonger har vi brukat jorden på Lilla Frescati koloniområde. En avsevärt lång tid för oss men ändå inte mycket mer än en parentes i områdets minst hundraåriga historia. Trots att vi lämnat vissa avtryck här är det utan tvekan så att kolonin har format oss mer än det omvända. Här har vi upptäckt glädjen i det gröna och fått så och skörda. Här har vår familj vuxit och svetsats samman. Vi älskar det här stället och vad det kommit att betyda för oss. Det är inte så lätt att släppa taget men jag känner mig tacksam för allt det som varit och glad för orsaken att gå vidare. Glad för vårt hus.

Nu när vi har en trädgård på närmare håll att vårda och forma hämtar vi en del plantor, avslutar och förbereder för att låta någon annan ta vid. Antagligen har många familjer varit här både före och efter oss. Ätit hallon, odlat potatis, svettats och vilat ett slag i solen. Medan jag rensar ur kistan med redskap och plockar med mig vårt nynnar jag lite Cornelis:  "med[odlare] om ett hundra år, finns du ej längre till... Då har nån annan tagit din [plätt], det vet du inget av..."  Tänker att jag utan tvekan kommer återvända hit ibland. Till grusgångarna där våra små har tultat och sprungit, till träden vi planterat och gräsmattan vi planerade och sådde när Lova låg i magen för att ha en plats att lägga henne året efter. Men inte så ofta, och då bara som gäst. Fast, det kanske är precis det vi varit hela tiden.