nu och sen

Just nu händer allt i ett rasande tempo här hos oss. Barnen lär sig nya saker i stort sett varje dag och det för med sig en stark (och välbehövd) känsla av perspektiv. Jag förstår mer än förut att det kommer inte alltid vara så här; barnen kommer inte alltid vara så här små. Inget nytt egentligen, men känslan är det. Alla beslut och planeringsarbetet vi gör med huset också bidrar på sitt vis med tidsöversikten. Gör det mer fysiskt påtagligt att vi nu bygger infrastruktur för en framtid med ett gäng stora barn. Jag känner mig tacksam för de perioder jag kan se det och känna det. Det känns nåderikt och välsignat. Ger kraft till ryggen att orka det den behöver bära. Skriver om det för att minnas och för att försöka kapsla lite av det flyktiga.

Gårdagens gladaste var att se flickorna våga nytt. Först premiärläste Lova högt för klassen och sen kryddade Elin kvällen med att nappa på mer är jag kunnat förutspå. Jag brukar medvetet slänga ur mig lite förslag då och då som jag vet ligger utanför barnens bekvämlighetszon. Så när tjejerna ville äta pannkakor till middag och mjölken var slut föreslog jag med glimten i ögat att de kanske kunde cykla och köpa. (Vi bor ungefär en kilometer från närmaste mataffär.) Mellanbarnet (hon med lös tand) tog då sats, rätade på kroppen och deklarerade med kraft i rösten: "Okej. JAG GÖR DET! Jag är stor nu. Jag GÖR DET!!"

Hoppsan! Då gällde det för den här mamman att leva upp till tilltron hon gett sken av att besitta. Men skulle jag verkligen släppa iväg min 4,5-åring själv på detta? Hon är visserligen både kapabel och kavat, men ändå. KAN man det? Tankarna snurrade i blixtfart medan jag till synes obekymrat skramlade fram kontanter ur växelburken. Efter snabb internkonferens med mina åsikter och referensramar beslutade jag att det räckte gott för henne att handla själv, cykelturen kan vänta än ett tag. Så vi packade in oss och körde till mataffären.

När jag sen stod på parkeringen med Simon på armen i pyjamas i den kyliga kvällsluften och såg Elins lilla figur trampa iväg mot ingången var det ett sånt där ögonblick som man bara vill frysa och spara för alltid. Hennes röda hår mot den knallgröna kappan. Händerna instoppade i fickorna och lufsandes med bestämda steg. Jag såg hennes lilla ryggtavla försvinna in i butiken och önskade att jag kunnat följa med och få se henne där inne. Se henne fatta beslut, bemöta människorna, klara sig på egen hand, men omöjligheten i det ligger i själva sakens natur. Hade jag varit där hade det inte varit det jag velat se. Synen när hon kom tillbaka , glad och nöjd med två paket mjölk i en kasse var också härlig, men bilden när hon gick var mer etsande. Tänkte på min egen mamma med en bestämd känsla av att det inte var sista gången jag får se hennes rygg på väg ut på äventyr.

Hej och hå. Nog om framtiden. Nu skriker nuet!