Baksidor

Hör många prata om glädjen i två. Så söta de är ihop och TÄNK va kul de kommer ha tillsammans när de blir större... Jovisst, Jag håller med om allt det där och mer därtill. Lyckan och kärleken den här duon utvidgat mitt hjärta med de senaste 9 månaderna är ofattbar. Men många gånger är det svårt, svart och svettigt. Idag när jag vankar av och an med två trötta och sjuka små pojkar som bara vill ha det där som alla bäbisar i deras ålder önskar sig men som dessa har så mycket svårare att få, så värker mitt hjärta i kapp med deras gråt:

Jag tröstar och vaggar den ena medan den andra förtvivlat gråter och vill samma. Den första håller på att somna i min famn så jag försöker få honom att helt komma till ro så att jag kan lägga ner honom i vagnen där han kan sova vidare. Ett ledset barn på nio månader blir inte direkt gladare av att se sin mamma gå iväg ut ur rummet (och att göra det går emot alla eventuella instinkter!) så det ledsna barnet på golvet blir nu jätteledset och kryper hulkandes efter mig och den nästan-sovandes brorsan ut i hallen. Där ställer han sig på darrande ben upp med hjälp av mina pyjamasbyxor som draghjälp (javisst pyjamas, vem hinner klä på sig?). Han gråter och drar mig i benen. Mamma ta upp mig. Snälla lyft upp mig. Mamma. Varför lyfter du inte upp mig?!?!?!? 

Jo, vill jag svara, för du har en bror med identiska behov. Därför kan jag inte visa dig att jag förstår och vill hjälpa dig. Därför får du inte det du behöver. Därför får inte han det heller.

När jag tror att pojken i famnen sover tillräckligt djupt för att inte störas av förflyttningen så lägger jag försiktigt ner honom i vagnen. Jag tar genast upp den andra pojken, han på golvet, som tystnar omedelbart. Bara lite hackig andning och lite eftersnyftningar. Fastän det kändes som en plågsam evighet så väntande jag tydligen inte tillräckligt länge innan jag la ner den första killen för han vaknar till och börjar gråta. Samma situation som tidigare men olika barn. Ett lugnt i famnen och ett gråtande som vill dit. 

Jag hivar upp båda tio kilos klumpar och försöker trösta båda i famnen samtidigt. Det går inte så bra. De storgråter inte men de gnyr, och det gör min rygg också. Går till tv-rummet och sätter på baby Einstein. Den första som nyss sov i min famn gråter nu på golvet medan jag försöker hjälpa den andra som gråtit så fruktansvärt att komma till ro. Jag ammar honom medan jag klappar med andra handen på hans bror och pratar och pekar om delfiner och krabbor och vattenfall. Tvåan somnar. Jag går ut till vagnen. Ettan reagerar som brorsan gjorde nyss. Följer efter, förstörd. Men  den här gången så lyckas jag lägga ner sovsonen utan uppvak. Jag kan snabbt ta upp ettan och för en liten stund är båda ok. Jag ammar ettan. Han somnar i min famn. Så fin, så go. Så lugn. Inte en chans att jag lägger ner honom tänker jag. Måste njuta av det här. Julgranens ljus. Tomt hus. Sovande son i mina armar. 

Lägger mig på soffan med honom. Han sover så gott. Luktar så gott. Här kan vi ligga hur länge som helst, tänker jag. Tiden finns inte. Bara våra andetag som flätas samman.  Men självklart vaknar en annan bebis till. Han behöver rapa. Jag ser inget annat val än att lägga ifrån mig honom som jag hade tänkt gosa med. Som tur är lyckas det, han klagar men somnar om. Jag tar snabbt upp den andre. Han rapar, gnyr och somnar om. 

Nu ligger jag istället med tvåan på magen i soffan. Äntligen sover båda. Granen glimmar och huset är tyst som förut men känslan av frid kommer inte tillbaka. Trots att jag nu är i mål så säger tomheten inom mig att vi alla förlorat idag. 

Kortisolet vs oxytocinet 1-0.