Baksidor

Hör många prata om glädjen i två. Så söta de är ihop och TÄNK va kul de kommer ha tillsammans när de blir större... Jovisst, Jag håller med om allt det där och mer därtill. Lyckan och kärleken den här duon utvidgat mitt hjärta med de senaste 9 månaderna är ofattbar. Men många gånger är det svårt, svart och svettigt. Idag när jag vankar av och an med två trötta och sjuka små pojkar som bara vill ha det där som alla bäbisar i deras ålder önskar sig men som dessa har så mycket svårare att få, så värker mitt hjärta i kapp med deras gråt:

Jag tröstar och vaggar den ena medan den andra förtvivlat gråter och vill samma. Den första håller på att somna i min famn så jag försöker få honom att helt komma till ro så att jag kan lägga ner honom i vagnen där han kan sova vidare. Ett ledset barn på nio månader blir inte direkt gladare av att se sin mamma gå iväg ut ur rummet (och att göra det går emot alla eventuella instinkter!) så det ledsna barnet på golvet blir nu jätteledset och kryper hulkandes efter mig och den nästan-sovandes brorsan ut i hallen. Där ställer han sig på darrande ben upp med hjälp av mina pyjamasbyxor som draghjälp (javisst pyjamas, vem hinner klä på sig?). Han gråter och drar mig i benen. Mamma ta upp mig. Snälla lyft upp mig. Mamma. Varför lyfter du inte upp mig?!?!?!? 

Jo, vill jag svara, för du har en bror med identiska behov. Därför kan jag inte visa dig att jag förstår och vill hjälpa dig. Därför får du inte det du behöver. Därför får inte han det heller.

När jag tror att pojken i famnen sover tillräckligt djupt för att inte störas av förflyttningen så lägger jag försiktigt ner honom i vagnen. Jag tar genast upp den andra pojken, han på golvet, som tystnar omedelbart. Bara lite hackig andning och lite eftersnyftningar. Fastän det kändes som en plågsam evighet så väntande jag tydligen inte tillräckligt länge innan jag la ner den första killen för han vaknar till och börjar gråta. Samma situation som tidigare men olika barn. Ett lugnt i famnen och ett gråtande som vill dit. 

Jag hivar upp båda tio kilos klumpar och försöker trösta båda i famnen samtidigt. Det går inte så bra. De storgråter inte men de gnyr, och det gör min rygg också. Går till tv-rummet och sätter på baby Einstein. Den första som nyss sov i min famn gråter nu på golvet medan jag försöker hjälpa den andra som gråtit så fruktansvärt att komma till ro. Jag ammar honom medan jag klappar med andra handen på hans bror och pratar och pekar om delfiner och krabbor och vattenfall. Tvåan somnar. Jag går ut till vagnen. Ettan reagerar som brorsan gjorde nyss. Följer efter, förstörd. Men  den här gången så lyckas jag lägga ner sovsonen utan uppvak. Jag kan snabbt ta upp ettan och för en liten stund är båda ok. Jag ammar ettan. Han somnar i min famn. Så fin, så go. Så lugn. Inte en chans att jag lägger ner honom tänker jag. Måste njuta av det här. Julgranens ljus. Tomt hus. Sovande son i mina armar. 

Lägger mig på soffan med honom. Han sover så gott. Luktar så gott. Här kan vi ligga hur länge som helst, tänker jag. Tiden finns inte. Bara våra andetag som flätas samman.  Men självklart vaknar en annan bebis till. Han behöver rapa. Jag ser inget annat val än att lägga ifrån mig honom som jag hade tänkt gosa med. Som tur är lyckas det, han klagar men somnar om. Jag tar snabbt upp den andre. Han rapar, gnyr och somnar om. 

Nu ligger jag istället med tvåan på magen i soffan. Äntligen sover båda. Granen glimmar och huset är tyst som förut men känslan av frid kommer inte tillbaka. Trots att jag nu är i mål så säger tomheten inom mig att vi alla förlorat idag. 

Kortisolet vs oxytocinet 1-0. 

Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Livet rullar vidare och solen går både upp och ner
    Timmar blir till dagar och dagar blir till år
    Snart mycket snart så har du två välmående
    unga män som bjuder upp dig till en vals och får dig att minnas de första försöken att dansa med två små krabater på höften
    Njut en stund av ensam tid i soffan...det är du värd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det perspektiv ni med äldre barn kan erbjuda betyder mer än du kan tro. Kram!

      Radera
  3. Min kusin har också tvillingar. Hon berättade häromdagen att hon hade drömt att hon skulle få trillingar och vaknade alldeles jättestressad. Jag förstår att den här baksidan av att ha tvillingar måste vara jättesvår att hantera! Som förälder har jag ofta känt mig frustrerad över att inte kunna ge mina barn allt de behövt när de behövt det (känslomässigt). Jag antar att det blir mer betonat när man har två som går igenom samma stadier parallellt med varandra. Lycka till med morgondagens vedermödor och glädjor!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Kämpa på Louise! Du är bäst! Du och Toini borde snacka lite någon dag...? Våra första två var ju tvillingar. Amningen funkade dåligt (jag hade ingen mjölk) och amningspumpen surrade på nätterna i sovrummet när Toini stressat försökte få tillräckligt med mjölk till de små, så att jag kunde mata dem och hon få sova lite emellanåt.

    Visst är det sött och mysigt med tvillingar, men ack vilket sjå att räcka till. Det är minst dubbelt så mycket jobb när de är spädbarn! Faktiskt minns vi inte mycket av de första månaderna- det är som ett dimmigt töcken med svarta stråk, men också med glädje över två nya liv, såklart! Och idag är de två välartade tonåringar... Vi överlevde!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg