Baksidans framsida

Som de flesta eventuella läsare antagligen har märkt så har jag en automatisk länkfunktion till Facebook från bloggen. Ibland känns det lite fånigt men trots att jag skriver mest för min egen skull så gör det ändå skillnad att bli hörd. 

På mitt inlägg "baksidor" fick jag många fina kommentarer i kommentarsfältet på Facebook och de hjälpte mig verkligen. Dels med pepp och omtanke men också med konkreta nya uppslag och infallsvinklar. Ord som fastnat och blivit tankar att bära med sig. 

Idag såg jag andra sidan av baksidan tack vare en av kommentarerna. Jag såg hur det vi upplever tillsammans inte bara sliter och slipar på mig utan också formar och påverkar barnen att utveckla egenskaper anpassade efter just dessa förutsättningar. Kanske till och med en del positiva sådana! 

Jag satt och ammade Simon i vardagsrummet när Teodor lekte i köket. Något brakade till och han blev ledsen. Eftersom jag "satt fast" kunde jag inte hämta utan ropade istället på honom. Han hörde mig och började krypa ut mot vardagsrummet. När han var i dörröppningen möttes våra blickar och han bröt ihop när han såg hur långt bort i rummet jag var. Han låg på golvet som en liten knäckt blöt fläck ett par ögonblick men jag fortsatte att prata med honom och locka honom att komma till min utsträckta hand. Han fick på nåt vis ny energi och kämpade sig gråtande hela vägen fram så att jag kunde lyfta upp honom i famnen, han med. 

Förut skulle jag mest känt hur jag inte kunde, hur jag inte kunde ge det som , i detta fall T, behövde. Men nu kunde jag se hur han faktiskt fick utveckla både vilja och målmedvetenhet. Nån form av paradigmskifte faktiskt. Det kändes fint! Och jag kunde sen trösta två ledsna barn med hjälp av amning, gos och falsksång i mina armar. Underbar känsla av tillräcklighet! Det är som det är och det är ok. 

Tacksam för det goda som strömmar in i livet när vi låter andra människor komma oss närmare. Vi är inte ämnade att klara oss själva. Livet blir bättre när vi gnuggas mot andra människor och ger och tar. Det är också utan tvekan det som 2015 har lärt mig mer än något annat. 


Foto: Elin 

Kommentarer

  1. Heja! Precis så är det. Jag vet inte hur jag hade klarat av att vara förälder utan insikter från både närstående och ytligt bekanta. Livet är verkligen skört, och i dagens egocentriska samhälle går vi miste om så mycket tror jag själv. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra! Ja, jag tror att vi är bättre tillsammans eller vad man ska säga. Gäller det speciellt för ENFP eller är det lika viktigt för alla kan man fråga sig...

      Radera
    2. Folk med väldigt mycket integritet delar inte gärna med sig av sitt inre. Eftersom jag snarare är tvärtom vet jag inte om det är "nödvändigt" för dem att vara så privata på samma sätt som det känns nödvändigt för mig att kunna dela med mig och även få ta del av andras erfarenheter...

      Radera
  2. Så fint att läsa alla dina vardagsbetraktelser. Efter att ha läst ditt inlägg så slog det mig att du behövde inte komma till Teo, han visste var han skulle finna trygghet, tröst, kärlek och han kom självmant. Vilken lärdom du gett honom så tidigt i livet. Jag kom att tänka på att det är som med oss och vår Fader i himlen. Han kommer inte alltid och lyfter upp oss, men han finns i närheten och ropar ut stödjande ord till oss. När vi sen kommer krypande/springande till honom lyfter han upp oss i sin famn. Precis som Teo och du. Tack för den fina bilden du gav mig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack bästa Sissel för fina bilden DU gav mig!! Stor kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg