systemfel

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget men känner att jag måste.

Med sittdelarna på plats i vagnen promenerade jag hemåt från förskolan idag. Det är en bit, för Elins förskola har nyss startat om i nya lokaler. Men jag njöt av avståndet. Höstluften var frisk och skön och jag hade snört på mig träningsskor och jympakläder och kände mig pepp. Men ungefär halvvägs hem fastnar glädjen i halsen. För mellan radhusen skallar ett barnvrål. Ett skrik, som närmast kan beskrivas med avgrundsångest. (Jag har tyvärr blivit ganska bevandrad inom barnskrikgenren de senaste månaderna... Jag vet sen tvillingarna föddes mer än någonsin om de olika graderna av gnäll. Sorgligt, men så är det:  No stranger to screaming children, om vi säger så.)

Det här barnet som jag då varken såg eller visste något om skrek från djupet av sin själ. Så mycket ångest man kan få ur sin kropp utan att kräkas eller svimma typ. Nödrop.

Vad kan få ett barn att vara så ledset en torsdagsförmiddag i september?

Ni vet nog svaret. Jag visste det också i samma sekund jag hörde ljudet men ville inte riktigt tro att det kunde vara sant. Så jag drog benen efter mig lite. Mycket ofint, jag vet. Jag borde bara låtsats som ingenting och gått vidare. Absolut inte iakttagit och ännu mindre skrivit om det efteråt. Hemskt ofint. Jag vet. Men ändå.

Allt fortsätte ett tag. Jag hör argumenten, hoten, lockelserna. Och gråten. Då de kommer ut på gångvägen och ser jag att barnet är större än jag föreställt mig. En flicka närmare tre år skulle jag tippa. Stor nog att som sista utväg när inget hjälper försöka springa från sin mamma, hysteriskt snyftande, snubblande. Hon tappar sina skor, tappar sina byxor. Jag undrar vad mer hon tappar när mamman lyfter upp henne och bär iväg henne till slutdestinationen. Tilliten? Hoppet att bli hörd? Sig själv?

Undrar vad hon lärt sig när gråten tystnat, som den gör till slut. 

Tårarna bränner under min ögonlock medan jag kniper ihop dem och går hemåt.

Jag vet inget om den där familjen. Men jag vet hur människor på jobbet klappar om en förstående när man berättar om en vidrig lämning. Alla förstår, ingen skuldbelägger. Nej nej. Absolut inte skuldbelägga. (Eller göra andra livsval, för det är i princip samma sak). Fulare finns inte. Kollektivavtalet ska hållas, föräldrar emellan. Gör vi alla likadant så känns det bättre. I alla fall mindre dåligt.  Åh, det är något ruttet i staten Sverige.