mitt tempel

En gång för numera många år sen när jag sommarjobbade i en glasskiosk på Drottninggatan i Göteborg såg jag en tjej som gick förbi med en svart topp med texten "I ADORE MY TEMPLE". Det gjorde intryck på tonårsmej (blandning av provocerad och fascinerad) och nu ett halvt liv senare har jag börjat tänka på den där tröjan igen. För det här med att vänta tvillingar ändrar inte bara radikalt hur min kropp ser ut, utan även hur jag själv ser på den. Innan jag visste att vi väntade två hade jag en del ågren över att jag fått stor mage "för fort" och jag gasade på ganska hårt stundvis även om jag hade ont, var trött eller fick sammandragningar, för kom igen, ryck upp dig!!... jag var ju bara i vecka 16... (förväntningar förväntningar förväntningar). Men samma dag som vi fick bonusbeskedet blev jag verkligen dubbelt så gravid. Eller, jag lät mig själv vara och må mer precis som jag gjorde än som jag tyckte att jag borde. Nu tar jag bättre hand om min kropp, äter bättre, vilar bättre och uppskattar den bättre. Tänker snällare tankar. Jag upplever att den här märkliga vändningen i livets lotteri gör det lättare att släppa förväntningar på att passa in i skalor och modeller. Jämförelser är liksom lönlösa, jag har ändå min egen väg. Önskar att jag kunde vara så här snäll och inkännande mot mig själv även de tidigare graviditeterna, och allra helst alltid. För våra kroppar är faktiskt helt fantastiska. Oavsett hur dom (eller andra) ser ut eller funkar. Värt att skriva med stora bokstäver, om inte på bröstet, så åtminstone inuti.