drama

Som jag har väntat. Idag skulle det äntligen hända! Barnteater med båda tjejerna. Inget pusslande med barnvakter, inget trixande med syskonbyten eller annat vi sysslat med de senaste åren. Visserligen jättekul att byta barn ibland och låna med kompisar med helt klart speciellt att bara vara vi. Mina två inte-längre-pyttesmå, och jag!

Täby Kommun har varje termin barnkulturprogram som mestadels besöks av förskolor men där även "allmänheten" är välkommen att delta . Biljetterna går på 45 kr barn och de har en fin spridning på föreställningar, dramalekar och så vidare. Nu hade vi fått tag på två biljetter till Min nattresa med dockteatern Tittut som just nu spelas på huvudbiblioteket här. Åldersangivelsen var visserligen 2,5 år men ivriga jag tänkte att vår välvuxna, lite brådmogna väldigt-snart-två-åring skulle palla fint och smälta in utan besvär. Tjii fick jag. Längden var det väl inget fel på men när vi kom in i hörsalen kröp hon upp mitt knä och tittade med mycket stora tveksamma ögon på scenen med dess jättestol och färgglada dekor och stämningsfulla ljussättning. Härligt sagovärldsaktigt tänkte jag. Hem, sa hon. Hem. Lä-lla...(snälla that is enligt babygoogletranslate)

Eh.... bra start. Men vi gick inte hem. Nej, föreställningen drog igång allt medan jag kände hur hennes lilla kropp skakade till då och då i återhållna tysta snyftningsdarrningar. Det var på grääääääääänsen om ni förstår, men ok. Vi satt kvar. Under 30 min pågick en bergodalbana av nyfikenhet, intresse, och återhållen oro om vartannat tills känslorna exploderade i ett högljutt snyftyl.... Ajaj. Snabbt ut. Medan Lova tittade färdigt kramade Elin mig hårt hårt hårt ute i Lobbyn. Ska vi gå in igen? frågade jag, när hon samlat sig. Nej. Det ville hon inte.

Hm... Min lilla kupp gick ju alltså sådär. Är det inte lite lustigt hur det som barnen upplever som skrämmande inte alls alltid det vi själva förväntar oss eller tror kan vara läskigt för dem. Det här hade jag inte alls räknat med. Menmen. Antingen har jag skrämt bort henne från sånt här för resten av livet eller så är vår känslostormande rödtott en framtida teaterfantast..... det återstår att se, för berörd blev hon ju definitivt! Ända in.

Elin-Pelin Flin-fniss, efteråt!