Hemma bäst

Kom hem inatt från västkusten. En vecka med nära&kära och kusiner i mängder är slut. Skolan också för den här gången. Jag är hemma igen i dubbel bemärkelse!

Ibland lägger jag märke till hur Lovas beteenden speglar känslor jag själv har men inte förstår eller inte uppmärksammade förrän jag såg dem uttryckas hos henne eller vad man ska säga. Märkte på den här resan nåt om det här med ens hem och hur det känns. När jag rest med henne ensam eller ihop med Elin brukar hon varje kväll (och om/när hon blir ledsen) säga att hon vill åka hem. Hon brukar faktiskt inte gråta efter Henrik utan efter "hem" och ibland efter hem+sängen hennes. Men den här gången när vi reste alla fyra hände det bara en enda gång- när jag och Elin var på middag hos en väninna utan Henrik och Lova. Då ville hon åka hem. Antar att resten av tiden var hon nästan hemma, när klövern var komplett och vi var tillsammans alla fyra. Andra tillfällen då jag har åkt neråt ensam med flickorna har det varit självklart att jag skulle tillbaka till Stockholm. Hem. Det var inte lika givet när vi reste hela familjen att hjärtat ville hit. (Hmm.. Home is where the heart is, bla bla. )

När jag satte nyckeln i låset i natt fick jag en märklig tom känsla av "hej alla våra saker". Var det dom jag hade kört så långt för? Nä, det vill jag inte tro. Visst vill man ha sina grejjer men inte är det väl bara sakerna som gör ett hem? När man eller jag åker till ett folktomt hus, vad är det då man åker hem till? Nåt är det, bortom både saker och människor. Nåt som gör de där kvadraten speciella. Friheten att kunna stänga/öppna om sig som man vill och skapa sitt eget kungarike kanske? På sitt eget sätt och vis.