Norum i mitt hjärta

Ikväll har jag promenerat runt ensam i området där jag växte upp hemma i Bohuslän. Här bodde jag till strax innan jag skulle fylla nitton, i samma hus. Här känner jag igen allt, varenda villa, buske och gångväg känns det som. Jag har minnen överallt, invävda in min kropp nästan.

Ändå fattar jag knappt att det är mitt liv jag minns. Tänker på hur jag längtade bort, skyndade bort. Men nu längtar jag hem. Inte nödvändigtvis hit, men efter konceptet. Har flyttat så sjukt mycket sen den där försommaren för sju år sedan. 13gånger för att vara exakt och så sex gånger i England som missionär. Har aldrig hunnit bo länge nog för att att inte bli förvånad när jag går på promenad.

Kan man längta efter icke-nyheter? Det är nog det jag gör. Jag längtar hem.



Damerna i landskapsdräkt lånades hit från Bohusläns museum.