hel i det halva
Idag passade mamma barnen (woop woop- första gången!!) medan jag tillbringade förmiddagen på Edsviks konstskola, tecknandes kroki. Man skulle kunna tro att jag då efter en sådan härlig dag borde känna mig extra nöjd och tillfreds med tillvaron med faktumet är att jag upplever raka motsatsen. Har varit ett åskmoln här hemma hela kvällen. För vet ni vad, det är så fruktansvärt svårt att vilja lagom! Får jag lite vill jag ju ha meeeeer. Det är så lätt att "friheten" förvrängs till en känsla av vara fast. Och då får liksom min söta mersmak en bitter eftersmak. Men jag måste lära mig att tämja aptiten och måttfullt glädjas åt det som är, i de doser som det kommer. Svårt!
När jag satt i konstskolans lokaler bredvid alla studenter kändes det som om jag ju också borde gå där. Få utlopp för mina intressen och förmågor, slipas och spetsas och nå min fulla skaparpotential. Men det är inte tid. Just nu vill jag andra saker för mycket för att kunna ägna mig åt måleriet på heltid. Jag vill min familj. Jättemycket. På ett sätt som kräver nästan hela mig, ett tag till. Så jag fortsätter min strävan där jag varit länge nu: Lite inklämd, överväldigad och understimulerad på samma gång, i en vald och välsignad vardag till bredden fylld med både kärlek och meningsfullhet. Jag är så tacksam för varje del av kaoset. Men det är inte helt lätt alltid att navigera och behålla min egen kurs medan jag leder våra fyra framåt på deras kringelikrok vägar. Det är ögonblick då och då, småsnuttar här och småsnuttar där som tillsammans förhoppningsvis bildar en helhet av både oss och jag. Det sliter mig itu ibland men det är nog en kamp man måste ha när man vill olika saker samtidigt. För slutar jag så blir jag inte hel utan snarare trasig.
Henrik är min bästa vapendragare i detta, och i allt. Jag kämpar inte mot honom utan med honom. Han är "my lover not my rival" som de sjöng på radion idag på väg till krokin. Vi sliter båda två och ger vårt allt. Lite olika kanske men jämnstarkt. Kvinnokamp är för mig att älska många saker samtidigt och kämpa med att vara hel i det halva och det avbrutna. Det är min kamp, just nu och här! Den kommer jag fortsätta med, och skriva om ibland när tillvaron tillåter. På Louisevis.
När jag satt i konstskolans lokaler bredvid alla studenter kändes det som om jag ju också borde gå där. Få utlopp för mina intressen och förmågor, slipas och spetsas och nå min fulla skaparpotential. Men det är inte tid. Just nu vill jag andra saker för mycket för att kunna ägna mig åt måleriet på heltid. Jag vill min familj. Jättemycket. På ett sätt som kräver nästan hela mig, ett tag till. Så jag fortsätter min strävan där jag varit länge nu: Lite inklämd, överväldigad och understimulerad på samma gång, i en vald och välsignad vardag till bredden fylld med både kärlek och meningsfullhet. Jag är så tacksam för varje del av kaoset. Men det är inte helt lätt alltid att navigera och behålla min egen kurs medan jag leder våra fyra framåt på deras kringelikrok vägar. Det är ögonblick då och då, småsnuttar här och småsnuttar där som tillsammans förhoppningsvis bildar en helhet av både oss och jag. Det sliter mig itu ibland men det är nog en kamp man måste ha när man vill olika saker samtidigt. För slutar jag så blir jag inte hel utan snarare trasig.
Henrik är min bästa vapendragare i detta, och i allt. Jag kämpar inte mot honom utan med honom. Han är "my lover not my rival" som de sjöng på radion idag på väg till krokin. Vi sliter båda två och ger vårt allt. Lite olika kanske men jämnstarkt. Kvinnokamp är för mig att älska många saker samtidigt och kämpa med att vara hel i det halva och det avbrutna. Det är min kamp, just nu och här! Den kommer jag fortsätta med, och skriva om ibland när tillvaron tillåter. På Louisevis.
Kommentarer
Skicka en kommentar