motsionsim och motionssim

Bloggtorkan är nog över för den här gången. Idag skriver jag från poolen, kan man säga. 

Motionssimmar på Vallentunas utomhusanläggning och får äntligen tid att organisera känslorna jag brottats med den senaste tiden. Tag för tag, längd för längd, sorteras sinnet och får ord. 

Killarna är nu 16 månader. Simon, vår sociale solstråle som älskar fart, fläkt och människor, och så Teodor den lille filuren. Han som är så snabb på att iaktta och snappa upp saker, som älskar att mecka och undersöka och likt sin pappa sparar sina bästa bus för dem som står honom närmast. Tillsammans med Lova och Elin fyller de två våra dagar och hjärtan till bredden. Min initiala förfäran inför att de valde att komma till oss samtidigt har allt mer förbytts i en djup och stark känsla av tacksamhet och ynnest. Både för mig själv, och för dem. Det går bättre och bättre, men tidvis nästan drunknar jag. Idag vrålade jag till exempel på barnen, helt orätt, innan jag fattade att det var dags att åka iväg ett tag. Pinsamt att jag lät det gå så långt. Det är skönt att simma av sig frustrationen nu och känna pulsen stiga, av rätt orsak.   

Medan jag simmar blir både kropp och sinne lättare. Det kommer verser från skrifterna smygande ur minnet och ger kraft. Pausar vid kanten och andas ett slag. Solen värmer mitt blöta ansikte. Det känns bra. Inte arg längre. Inte hård längre. 

I omklädningsrummet njuter jag av att för ovanlighetens skull bara hand om mig själv. Schamponerar håret väl och duschar extra varmt, extra längre. När jag sen klär på mig ser jag de andra kvinnorna i rummet. Vid raden bredvid mig sitter en mamma med två barn som springer före in i duschen. "Mamma! Kan du hjälpa mig med det här?! Mamma..." hör jag barnen ropa. En annan intill mig manar sina (halv)små att akta sig för det blöta golvet. I dem ser jag plötsligt också mig själv och det arbete som är vårt för en tid. Med rätt perspektiv hittar jag styrkan och mjukheten på samma gång. 

Dags att åka hem! ❤️