Kulla-Gulla-effekten
Jag har legat under duntäcket och huttrat några dagar med feber. Fruktansvärt jobbigt. Men nåt härligt med det hela är att jag haft ovanligt mycket möjlighet att vända blad. Denna lästid kom dock och tog mig på sängen (ha ha) och hade jag kunnat förutspå det här hade jag bunkrat med lektyr. Men ibland är det rätt bra att inte ha allt uttänkt.
Började läsa-om "believing Christ" av nånting Robinson. En fantastisk bok som verkligen styrkte mig men efter några kapitel var jag ute i vardagsrummet igen på ostadiga ben. Jag ville ha en roman. Hmm...Högst upp, ganska oåtkomliga, stod min gamla Kulla-Gulla samling. Jag sträckte mig och tog den första och har nu svept en sex, sju Kulla-Gulla böcker i rad (Den där Ivan ska just till att dyka upp på Höje Herrgård). FinagoararasötaGullafina! ÅÅh Va bra dom är ändå, de där böckerna. För det finns en sällsam GODHET som bara strålar genom de där lättlästa barnbokssidorna. Injektion i hjärtat att läsa de där böckerna igen som jag tyckte så mycket om som flicka.
Ikväll mådde jag lite bättre och gick en sväng med Elin i vagnen kring huset. Alldeles bredvid gångvägen såg jag något glimma till i skogen. kunde det va? Jaaa... det var det!! Sommarkantareller!! massor!! Jag kunde plocka en handfull som var tillräcklig stora men de där små små knopparna i mängder gav mig nästan panik. ( ok, extremt jag vet, men jag är alltså fostrad till att aldrig nämna ordet "kantarell" i skogen utifall att någon annan oupptäckt skogsvandrare skulle råka höra...) Skit att de skulle växa så nära gångvägen!! då kan ju nästan vem som helst kan se dom, skrek min svampsjälv i ångest. Gömma det som gömmas kan!! Och resten? Miniknopparna, vad skulle jag göra med dom?? Plocka bort så ingen fick syn vad som fanns?? Då kom lugnet över mig. Godheten. Stillheten. "Tänk att de växer just här! Då kan ju nästan vem som helst se dom. Kanske någon som aldrig brukar komma till en riktig skog få njuta av att plocka kantareller"
Kulla-gulla effekten. Fortfarande lite blown away faktiskt hur den naturliga människan kunde så i ett ögonblick bli utkonkurerrad. Imorgon fortsätter läsningen. Satsar på myrtenkrona med kantarellsås.
Började läsa-om "believing Christ" av nånting Robinson. En fantastisk bok som verkligen styrkte mig men efter några kapitel var jag ute i vardagsrummet igen på ostadiga ben. Jag ville ha en roman. Hmm...Högst upp, ganska oåtkomliga, stod min gamla Kulla-Gulla samling. Jag sträckte mig och tog den första och har nu svept en sex, sju Kulla-Gulla böcker i rad (Den där Ivan ska just till att dyka upp på Höje Herrgård). FinagoararasötaGullafina! ÅÅh Va bra dom är ändå, de där böckerna. För det finns en sällsam GODHET som bara strålar genom de där lättlästa barnbokssidorna. Injektion i hjärtat att läsa de där böckerna igen som jag tyckte så mycket om som flicka.
Ikväll mådde jag lite bättre och gick en sväng med Elin i vagnen kring huset. Alldeles bredvid gångvägen såg jag något glimma till i skogen. kunde det va? Jaaa... det var det!! Sommarkantareller!! massor!! Jag kunde plocka en handfull som var tillräcklig stora men de där små små knopparna i mängder gav mig nästan panik. ( ok, extremt jag vet, men jag är alltså fostrad till att aldrig nämna ordet "kantarell" i skogen utifall att någon annan oupptäckt skogsvandrare skulle råka höra...) Skit att de skulle växa så nära gångvägen!! då kan ju nästan vem som helst kan se dom, skrek min svampsjälv i ångest. Gömma det som gömmas kan!! Och resten? Miniknopparna, vad skulle jag göra med dom?? Plocka bort så ingen fick syn vad som fanns?? Då kom lugnet över mig. Godheten. Stillheten. "Tänk att de växer just här! Då kan ju nästan vem som helst se dom. Kanske någon som aldrig brukar komma till en riktig skog få njuta av att plocka kantareller"
Kulla-gulla effekten. Fortfarande lite blown away faktiskt hur den naturliga människan kunde så i ett ögonblick bli utkonkurerrad. Imorgon fortsätter läsningen. Satsar på myrtenkrona med kantarellsås.
Åååh Myrtenkronan!!! ser framsidan framför mig!
SvaraRadera:-) ! Tack för korren.
Radera