Project (don't) Run-(a)-way... typ

Alla långsamma gravidtimmar i soffan med day-time-TV kommer faktiskt till nytta nu. Tim Gunn är nämligen en viss färsk tvåbarnsmammas nye bäste vän. Anade det inledningsvis i lördags när jag försökte ge mig iväg på en liten promenad till Kista Galleria... Tänkte mjuköva lite på att rodda två-barns-maskineriet på egen hand inför när Henrik skulle börja jobba. Hade preppat väl tyckte jag och skulle bara vara borta en liten stund. Men när Lova ville gå (eller närmare bestämt gå! gå! GÅ! GÅÅÅÅÅÅ!!!!) på upptäcksfärd och Lillan blev akutvrålhungrig i snålblåsten (trots att jag ammat henne en evighet innan vi skulle iväg) var det bara Tim Gunns Make it work som ekade i ett annars tomt huvud. Yepp. Bara en sak att göra. Make it work!

Samma sak idag. Kombinationen av min pappa (som han är) på besök, inställda pendel och sj-tåg och strömavbrott, bilkörning i rusningstrafik med hysteriskt hungrig 5-kilos baby i baksätet (för att försöka hinna med det nybokade ersättningståget), amning i väggrenen på E4:an, plus upplevelsen att köra vilse och försöka pratlugna en frusterad två-åring som tröttnat på att sitta fastspänd har gett mig en helt ny referensram för stresspåslag. Jag liksom väntade på att det skulle bli syntax error och blåskärm typ, all logik tydde på det. Men nä, så funkar det inte. Livet ÄR bara. Så mantrat fortsätter... Make it work! Ett äventyr asså.