om att se sig själv

Idag när hemmet var rent (ett ögonblick) plockade jag fram teckningsblocket igen och satte mig tillrätta i hallen för att se mig ordentligt i spegeln en stund. Eller, det gjorde jag faktiskt inte. Sneglade snarare. För efter en stunds tecknande märkte jag att jag avbildade mig själv mer som jag brukade göra det i tonåren än som jag faktiskt ser ut, nu. Upptäckte med viss förvåning att det hänt saker. (småbarnslivet har minimerat tiden framför spegeln, alla kategorier, så jag har inte hängt med riktigt...) . Min näsa har växt. Bytt form. Huden har börjat bli annorlunda, kinderna mindre konvexa. Jag ser helt enkelt ut som...nästan trettio. (dööö-öh?) Jag fick tänka om. Göra om.

Det gick sådär, jag överkompenserade nog mina insikter (ungefär som när jag körde för fort på uppkörningen veckan efter jag kuggat på att köra för långsamt).  Det fick mig att tänka på hösten -09 när gick jag en målerikurs i ABF-huset på Sveavägen. Jag var rejält mycket yngre än snittet i gruppen men någon som stack ut mer än jag åldersmässigt var en dam på 93 år. Hon målade med förstoringsglas, för ögonen var inte riktigt i topptrim längre, men i övrigt, skarp och driven att utvecklas.  Stort! Tänk ett skapande liv, så där, hela vägen. Hoppas att jag i någon mån kan likna den kvinnan i det. Då finns det många självporträtt kvar att teckna och  jag kommer få uppdatera synen av henne i spegeln, många gånger om... 



lite lagom loeskow-asymmetri