att hålla ut

Jag har genom åren ansträngt mig att göra saker med barnen som jag själv uppskattar, dels i en tanke att fostra människor jag kommer gilla att umgås med även när de är vuxna, dels för att stimulera och roa mig själv. (varför känns det som om jag nästan borde försvara mig? jag skäms ju inte för det. hm.) Besöka utställningar och museum är en sådan grej. Det har gått.... olika bra. Ibland har det flutit på fint (alltså jag har kunnat kolla utan katastrofer) men jag ryser fortfarande när jag tänker på hur då nästan fyra-åringen bröt ihop på det allra mest tänkbart sönderbrytande vis inne på Nationalmuseum i höstas och vrålade så att den vääldigt stora byggnaden skakade. Om någon undrar så har deras "trapphus" en akustik som heter duga. Jag fick fly ner i källaren och gömma oss allihopa på en toalett tills hon var kontaktbar igen medan min gymnasiekompis väntade på entréplan. Hu. Detta mindre lyckade spektakel påminde hon mig själv om i morse när jag föreslog att vi skulle på utflykt och kolla på tavlor, fika och mata ankor. "En gång när jag var liten var jag ledsen inne i stan på ett slott med tavlor" Jo, det stämmer, jag minns det.

Det är vid sådana tillfällen som det där i höstas som man undrar vad håller på med och nästan slutar.  Men så idag. Världens roligaste. Efter lunch  körde vi till Edsvik konsthall i Sollentuna för att titta på Louise Fenger- Krog. Men eftersom Elin somnat i vagnen tog vi oss tid att kolla in en enligt mig märklig utställning i östra flygeln också. Vilken fröjd det var,  Lova kom med barn-klara omdömen på ett helt klockrent vis och gav dimensioner till tavlorna som jag aldrig kunnat hitta på själv. Spiksäkra tolkningar som antagligen hade fått även konstnären att skratta av förvåning. Bästa sällskapet. Fantastiskt roligt, plötsligt händer det!

en blå matta! ;)